Harpan – ett hån och en hyllning till livet

Det har skrivits hyllmeter om förströelse, om dess natur och människans växande behov av det. Det är ett tacksamt ämne för den med mycket tid och en smula fantasi. Den senaste tiden har jag spelat väldigt mycket patiens på dator, där kallas det för Harpan. Det tar oftast mellan 50 och 100 sekunder att spela en patiens, ibland går den ut och ibland inte. Efter 100 sekunder är leken slut och en ny tar vid, eller så lägger man ner och börjar göra nåt vettigt istället.

Det är i alla fall så jag ser det. Jag misstänker att det är här som de sista tankarna av min inneboende subversivitet börjar spinna loss, för jag kan verkligen tycka att det är fint att man ägnar tid åt någonting som varken kan eller är menat att lämna något bestående intryck eller att skapa något. Harpan är aldrig konstruktivt, det är inte identitetsskapande eller kreativt utan det är mental dvala eller, med viss välvilja, meditation.

Ur samma resonemang följer också att Harpan är ett hån mot livet och skapandet. När jag lägger patiens är jag fullkomligt oberörd av världens problem och mina mänskliga plikter, om man nu tycker att det finns såna. Det är ett mentalt ekorrhjul som, så länge leken varar, gör mig till en robot som trycker på knappar enligt ett bestämt mönster. Det finns nämligen inte, såvitt jag erfarit, särskilt många olika optimala sätt att spela harpan om man eftersträvar att gå ut.

Harpan har för mig blivit en symbol för den moderna människan och hennes välstånd och överflöd, som ju är det som skapar all den här tiden och valet att antingen döda tiden eller den lekfulla varelsen som hon är.